Hösten kommer – får man äntligen sticka nu? (Och: stretchningstips!)

Det är nu bara så att jag inte hinner sticka på somrarna. På dagarna finns det alltid något att skrapa eller slipa eller spackla eller släpa eller skrubba, eller tja, en massa annat på ”s”, utom sticka. På kvällarna blir det kanske en timme framför tv:n, i pannlampans sken, och det är ju inte mycket.

Men den här har jag i alla fall hunnit börja på, en multifunktionell halsgreja (hoppas jag). Meningen är att den ska gå att ha dubbelvikt som en låååång halstub, eller utvecklad, som en lång halsduk, eller hopknäppt i ändarna, som en infinity scarf (vaddetnusenheterpåsvenska).

Garnet är Malabrigo Baby Silkpaca Lace, ett jättefint garn som jag normalt knappast skulle köpa, för det är inte billigt – men min närmaste garnbutik hade minus 50 procent på allt i våras. Jag köpte allt de hade kvar i bra färger: fyra härvor (2 turkosa, 1 violett, 1 färgskiftande).

Nu börjar ju sommarsäsongen snart vara över, så då kanske jag får den här färdig, plus en tröja i fin, lanolintung ull från Dagö (Hiiumaa), som jag nätt och jämnt har hunnit börja på.

Och då kan det verkligen behövas lite pausgymnastik för händerna. Kolla in de här övningarna, de verkar vettiga!

Praktiskt: Kabelförlängare

De här har jag länge saknat: förlängningsbitar för Knit Pro. Så jag blev väldigt glad när jag hittade dem i en garnbutik inne i centrum av Helsingfors (den heter f.ö. Fiina-Neule och kan vara värd ett besök). När jag stickar tröjor och det är dags att prova brukar jag sticka upp en del maskor på en extra rundsticka i samma storlek. Och det går ju förstås alldeles utmärkt. Men nu tycker jag att det är bekvämare att skruva av ena stickan och skruva på ett förlängningsstycke med en extra kabel (och en stopper i andra ändan, förstås). På så sätt har man mindre grejs som kan fastna och ställa till problem när man drar sin halvfärdiga tröja över överhuvudet. Och om man någon gång vill sticka något j-ä-t-t-e-s-t-o-r-t är det ju bara att kunna koppla ihop några kablar.

Slarvgarn och teknikprovlappar

Fult slarvgarn som man inte vill använda till något ska man inte slänga bort. Eller jag ska åtminstone inte göra det, för överraskande ofta kommer det ändå till användning, t.ex. när jag bara vill testa någon teknik eller försöker fundera ut hur jag ska göra nånting. Nu senast har jag använt det för att kolla hur man eventuellt kunde sticka en sjal i ett intressant sidengarn (det uppstår som restprodukt vid tillverkning av sarier eller består av återvunna sarier, eller hur det nu sen var – ingen av de fem härvorna har något etikett, så jag är lite osäker). Det är i alla fall det som skymtar fram under provstickningen.

Det här är ju inte en riktig provlapp, eftersom jag ju använder ett annat garn och andra stickor än de jag kommer att använda sen på riktigt, men ibland är det bra att göra en teknikprovlapp först. Och sen göra den där riktiga provlappen. Om man nu gör en. Den här gången kanske jag låter bli, det handlar ju bara om att lägga upp så många maskor att bredden blir lagom.

(Testlapparna av det fula slarvgarnet kommer också till användning: ibland sprättar jag upp dem och gör nya teknikexperiment och ibland går de vidare till min växande samling av små restgarnsstumpar som jag småningom försöker arbeta in i ett litet hippieprojekt.)

Inte så mycket stickning, men mycket annat…

Jonej, jag har varken slutat sticka eller blogga – det har bara varit lite annat här emellan.

Först tog jag mig för att röja vartenda skåp och varenda skrubb i mitt lilla hem. Jag blev trött på att allt måste stå framme hela tiden, för att alla skåp är fulla med gammalt sk**. Det var ett projekt som tog all min lediga tid under ett par–tre veckor.

Allt onödigt slängdes bort eller fördes till återvinning (bl.a. två bananlådor fulla med överårig elektronik). Min lägenhet är minst ett par ton lättare nu! Tyvärr hittade jag också två pälsängrar, så nu har jag giftbesprutat vartenda skrymsle i två omgångar.

Resultatet av denna enorma superstädning förstås att jag äntligen kan andas i mitt hem (nånej, sådär värst minimalistiskt och avskalat blir det aldrig, men t.ex. behöver plastpåsarna med pågående stickningar inte längre ligga i travar på golvet). Ett annat resultat var tyvärr en belastningsskada – i långfingret!

Det gjorde helt enkelt förbannat ont när jag böjde på fingret, så jag spjälade det. Först med en sked och lite Jesustejp, som du ser på den suddiga bilden ovan (suddig, för att den är tagen med höger hand), sedan utvcklade jag lite proffsigare system. Och gick till läkaren. Och fick sjukledigt.

Handen är bättre nu, tackar som frågar. Men sticka kan jag inte riktigt ännu. Istället har jag åtgärdat ett litauiskt lingarn som jag köpte på nätet någon gång i vintras. Det visade sig att det svarta garnet torrfällde alldeles förfärligt. Så jag fick ta och göra härvor av det garn jag redan hade nystat upp, och nu har allt garn tvättats, också det violetta – vilket egentligen inte var nödvändigt, visade det sig. Det svarta garnet fick två bad med tvättpulver och sju sköljningar, varav två med rejält med salt i – och ändå är jag inte helt säker på att det har slutat fälla…

Fin härvningsanläggning – precis som när jag nystar garn, men tvärtom. Notera linjalen som hindrar garnet från att börja glida upp och av stolsryggarna.

I någon av mina påsar ligger en helt färdig tröja. Den väntar på att blockas lite. Kanske det blir av småningom? Och kanske det t.o.m. blir en bild här också?

Tips: Är garnet färgäkta?

Ibland råkar man ut för garn som fäller färg i tvätten (eller t.o.m. helt utan vatten, se här) och det är ju ledsamt om ens fina verk blir förstört. På den norska bloggen Strikkepiken hittade jag ett tips som verkar trovärdigt, kolla det!

Hvordan sjekke om garnet holder på fargen?

Om garnlängd och garnvikt

När jag här för något år sedan började handarbeta igen efter min paus på sådär 25 år insåg jag att det hade hänt en del saker på stickfronten sedan sist:

Förutom alla nya, spännande garner och tekniker (bara en sådan sak som att sticka tröjor uppifrån och ned, utan sömmar!) är det också sådant som webbens betydelse (alltså, i mitten av 80-talet fanns det inget internet, ju) – alla tekniker och strukturer och finesser finns pedagogiskt förklarade i bloggar och på YouTube. För att inte tala om Ravelry, som till och med jag, mönsterhataren, använder för att söka inspiration eller kolla hur ett visst garn ser ut när det är uppstickat, t.ex.

Ytterligare en grej som jag tycker att skiljer sig från förr är hur folk idag verkar vara så hemskt beroende av mönster/beskrivningar. Men det ska jag någon gång skriva en helt skild epistel om.

Ja, och så kommer vi äntligen till det som detta inlägg ska handla om (ni märker att jag är journalistutbildad och alltid sätter det viktigaste först, eller hur?).

Jag minns inte att man förr i världen skulle ha varit speciellt intresserad av garnlängder. Det enda som räknades var masktäthet, stickstorlek och antal nystan. Men numera talar alla om längder, det finns t.ex. massor med mönster som bara anger hur många meter garn som behövs, inte hur många gram. Och vad är idén med det då? Jo:

På bilden ser ni tre nystan som jag just håller på och stickar med. Alla tre är femtiogramsnystan, de två färggranna kommer från Ice Yarns och rekommenderad stickstorlek är 5 mm för båda. Det svarta är ett tunt sockgarn, rekommenderad stickstorlek 2,5 till 3 mm. Jag stickar med stickor nummer 7 (vilket egentligen inte är relevant här).

Det tunna svarta är ca 150 meter/50 g. Det violettskiftande är ca 125 meter/50 g och det rölliga är ca 100 m/50 g. Jag stickar ränder som är två varv långa. Det svarta räckte till 51 ränder, det violetta räckte till 39 ränder och det röda till 29 ränder (ungefär, jag har nån liten slarvmeter över här och där). Så om jag skulle vilja sticka 200 ränder i varje färg skulle jag alltså behöva 195 gram svart och 260 gram lila och 345 gram rött.

Och det är ju intressant. Speciellt i fråga om de två melerade garnen, som ser rätt lika ut, som har samma rekommenderade stickstorlek och som inte verkar skilja sig nämnvärt i fråga om masktätheten.

 

Tips: Picotavslutning

Den lila tröjan i bambu och bomull är fortfarande på G, tackar som frågar. Nu har jag kommit så långt att jag ska börja med ärmarna, men det kräver lite räknande och funderande och det har jag inte lust med just nu.

I väntan på det, ett litet tips:

Eftersom tröjan har en picotkant upptill ville jag ju ha en nertill också. Och plötsligt slog det mig att den ju inte kan göras på exakt samma sätt som upptill (jag stickar alltså uppifrån och ned); i början kan man plocka upp maskor i uppläggningsvarvet för att sticka fast den invikta kanten, men nertill ska den invikta kanten ju fästas i själva tröjan. Och eftersom det här garnet är så kitsligt att det inte ens går att skarva det på ett snyggt sätt kan jag föreställa mig att det inte heller blir snyggt att sy fast fållen. Dessutom avskyr jag sånt finlir. Att försöka plocka upp maskor på aviga sidan är också extremt petigt och blir knappast heller så snyggt.

Så jag funderade ut en annan lösning (som garanterat också har funderats ut av andra före mig, jag har bara inte råkat se det):

Jag tog en extra sticka och när jag stickade det första varvet i picotkanten gjorde jag samtidigt omslag på den extra, bakre stickan. Alltså sticka en maska på främre stickan, gör ett omslag på bakre, sticka en maska på främre stickan, gör ett omslag på bakre, etc.

De första varven efter det var lite besvärliga, men ju längre jag kom på fållen, desto lättare blev det. Och man ska inte bli skrämd om det första varvet efter omslagsvarvet ser jättelöst ut, det jämnar ut sig när man stickar fast fållen.

När fållen var klar var det således bara att göra en ”three needle bind off” (det måste finnas ett svenskt namn för detta, jag lärde mig tekniken i skolan, på sexan eller sjuan, och på den tiden använde man garanterat inga engelska sticktermer!). Ta-daa! En picotkant som inte behöver sys!

Tips: se till att

1. göra omslagen på en rundsticka som är tillräckligt lång – jag hade först en som var för kort och det gjorde att maskorna inte alls löpte på den sticka jag höll på och stickade på
2. använda en rundsticka som är lika tunn eller tunnare än den som picotkanten stickas med – jag hade en som var lite grövre och det ledde till att omslagen blev onödigt lösa, trots att jag försökte dra åt ordentligt
3. hålla främre och bakre stickan nära varandra och dra åt varje maska.

Tillägg (maj 2014): Om man avslutar en ärm med en picotkant går det ju inte att använda en rundsticka. Jag trädde ett tunt slarvgarn på en tjock, ganska lång stoppnål och gjorde omslagen runt nålen. När alla omslag gjorts drog bara ut nålen och knöt ihop slarvgarnet. Det är lite jobbigare att peta upp maskorna när man sedan ska sticka ihop kanten, men inte så jobbigt att jag skulle ha ångrat tilltaget. Att stoppnålen är tunnare än stickorna jag stickade på störde inte alls.

 

 

Man tager vad man haver – t.ex. ett dammsugarrör

Och så var det pulsvärmarna som behövde blockas, eller åtminstone ångas lite. Men jag tyckte mig inte ha tid att härja med tvätta-rulla in i frottéhandduk-nåla upp på underlag-vänta på att det torkar. Så jag tog ett dammsugarrör, trädde upp pulsvärmarna på det och ångade dem duktigt. När de hade torkat använde jag dammsugaren och röret till det de egentligen är avsedda för. Julstädning, typ. Men det hör inte hit.

Säkerhetsnålen, min BFF

När det ska göras tröjor stickar jag alltid båda ärmarna på en gång. Men jag är lite tankspridd, så ibland händer det att jag stickar ett varv på ena ärmen – och så bara vänder jag och stickar ett till på samma ärm, och ett till och … Sedan måste jag sitta och räkna varv för att komma underfund med hur många som saknas på den andra ärmen. Och jag avskyr att räkna varv!

Det här är förstås ett rundstickeproblem, det hände aldrig på den tiden jag använde två stickor, då man ju både ser och känner att det finns ett stycke kvar att sticka på vänster sticka (men fördelarna med rundsticka är ändå stå stora att jag inte tänker byta tillbaka till två stickor).

I stället kom jag på en genial lösning (= enkel och simpel och något jag borde ha tänkt på för länge sedan): man hakar ihop de två ärmarna med en säkerhetsnål! Ingen risk för att ena ärmen glider ner längs rundstickans kabel och glöms bort. Det blir lite mera trasslande med nystanen för att se till att garnet alltid löper på rätt sida när man vänder, men det är en petitess i jämförelse med det besvär man får om ärmarna är olika långa.

Förstås. Allt här i världen kan fixas antingen med Jesustejp eller säkerhetsnål. I det här fallet hade Jesustejp inte fungerat så bra, så det blev säkerhetsnål.

Tips: Snyggaste färgbytet

Vissa saker är så enkla att man skäms för att man inte har kunnat komma på dem själv. Som det här med snygga färgbyten, t.ex. Kolla på den här bilden:

Nr 1 visar hur det vanligtvis ser ut när jag byter färg i resårstickning: På de räta maskorna ser det okej ut, men på de aviga maskorna bryts färgbytet på ett otrevligt sätt, det blir fula rosa öglor mitt bland allt det gröna.

Nr 2 visar ett snyggt och rakt färgbyte i resårstickning, utan något skräp i fel färg (att det ändå ser lite buckligt ut beror bara på att jag har fotat den oblockade provlappen på väldigt nära håll).

Nr 3 visar ett färgbyte, där jag samtidigt har bytt från slätstickning till omvänd slätstickning.

Nr 4 visar samma sak – men färgbytet är knivskarpt, utan några underliga vågor i fel färg.

Hur man gör?

Som sagt, det är så enkelt att man skäms: Man smyger in ett varv räta maskor varje gång man byter färg! Det första varvet i den nya färgen ska alltså stickas rätt. Det räta varvet syns bara om man töjer ut stickningen i höjdled, men i normalläge gömmer de räta maskorna sig någonstans bland alla aviga maskor. I exempel fyra kan man ana att det ligger en liten rad med små, gröna V:n underst i den gröna randen, men den stör verkligen inte. I alla fall mycket mindre än det rosa-gröna mojset i exempel 3.

För väldigt smala ränder på t.ex. två varv funkar det här inte, men är de på fyra varv eller mera får man ett extremt proffsigt resultat. Varje gång jag numera ser en bild på randiga resårer tittar jag noga på färgbytena. I åtminstone 90 procent av fallen kan jag konstatera att jag minsann inte är den enda som inte har känt till detta knep.

Var jag lärde mig detta? I en bok som heter The Essential Guide to Color Knitting Techniques av Margaret Radcliffe (länk till Amazon).