Sockstickningsprocess

 
I höstas spontanköpte jag ett nystan underbart mjukt sockgarn (med kamelhår!), som fick följa med på vår tre månader långa vinterresa – de har ju så kalla hus här i södern. Av garnet stickade jag först ett par långa handledsvärmare som jag gav i gåva, resten fick bli ett par sockor.

Enligt informationen på banderollen ska ett nystan räcka till ett par sockor i storlek 42 och jag har storlek 40 – men de där handledsvärmarna var faktiskt ganska långa, så jag var osäker på om garnet skulle räcka. Därför var det logiskt att sticka tå-upp och båda på en gång. ”Jag kan ju göra lite ränder i ett annat garn, så räcker det säkert”, tänkte jag. Men så kom jag på att sticka en enkel struktur (mycket enkel, det är bara *2v slätstickning, 1 v med 2r, 1a*) och då skulle det se underligt ut med ränder. Så istället kanske hälen kunde vara i ett annat garn? Vilket betydde att jag inte kunde använda min egen häl som jag först hade tänkt, det skulle kräva intarsiastickning på rundsticka – det går, men kändes onödigt komplicerat i det här fallet, då jag bara ville ha en enkel sitta-framför-teven-stickning. Alltså beslöt jag att göra en istickshäl istället.

Så jag stickade in en tråd i ett annat garn för att sedan efteråt plocka upp maskor för hälarna. Men efter att ha stickat ytterligare en bit på skaften insåg jag att garnet faktiskt räcker till hälarna också – ”I värsta fall kan ju mudden göras i ett annat garn”, tänkte jag. Så då stickade jag hälarna medan resten fick vänta.

Och så fortsatte jag på skaften, och fortsatte lite till, och lite till. Och garnet bara räckte. ”Antagligen dags att börja med resåren”, funderade jag. ”Egentligen borde jag ju mäta hur mycket garn jag har kvar och räkna ut hur många varv det räcker till, men det ids jag inte”. Så jag började med resåren. Och stickade och stickade och insåg att den faktiskt blir oproportionerligt lång om jag vill använda allt garn. Så mätte jag hur många centimeter garn det går på ett varv och hur mycket garn jag hade kvar, så repade jag upp resåren, stickade 15 varv strukturmönster till och sen stickade jag resåren (2r, 1a för att matcha strukturmönstret, utom att jag minskade 6m jämnt fördelat runtom, så ibland är det bara 1r, de ensamma räta maskorna är stickade i bakre maskbågen, liksom också den första maskan av de två räta).

Efter att ha maskat av hade jag ungefär två meter garn kvar, så det blev ganska optimalt.

Sockor i Katia Socks Camel
Stickor: 2,5
Maskantal: 60 (för stl 40)
Åtgång: kanske sådär en 75 gram, cirka
Tåuppläggning: en lite egen variant av ”The Best Toe-up Cast On For Magic Loop” som finns i Cast On, Bind Off: 211 Ways to Begin and End Your Knitting  (länk till Amazon)
Häl: en lite egen variant av istickshäl (bl.a. struntar jag i att sy ihop med kitchener stitch, jag vänder ut och in på sockan och gör en vanlig avmaskning med tre stickor)
Avmaskning: eventuellt samma som ”Elastic Bind Off” ur Cast On, Bind Off
Strukturmönster: *2 v slätstickning, 1 v med 2r, 1 a*

Annons

En randig tröja

(Edit: Inlägg från mars 2017 som jag hade glömt bland utkasten, därför publiceras det först nu, i december 2017!)

Uselt foto, jag vet. Men den är nu inte så himla lätt att fota svarta tröjor – och egentligen finns det inte så mycket att säga om den här, det är samma gamla raglanvariant som jag har gjort flera gånger förr, stickad i ett jättetjockt garn på stickor 9 (rekommenderad stickstorlek var 8, men jag ville ha det löst och fluffigt). Tröjan är lång, går ner på halva låret, men är inte allt för vid. Och så är den förfärligt varm och mjuk och skön.

Men vadå ”randig”? Jo, jag hade två tjocka, svarta garner, men ingetdera av dem skulle ha räckt till ensamt. Och eftersom det ena garnet var jämntjockt, medan det andra varierade väldigt mycket i tjocklek hade det sett dumt ut att börja med det ena och fortsätta med det andra. Så jag stickade randigt: till en början 3v av det ena och 2v av det andra, efter ett slag (då jag hade mätt och räknat metrar och nystan på nytt) började jag sticka 4v–2v. Resultatet är sådär grovt och ojämnt och bubbligt på ett ganska trevligt sätt.

Jag hade sammanlagt 800 gram och planen var att använda upp allt. Riktigt så gick det inte, när tröjan var exakt tillräckligt lång hade jag bara använt 720 gram. Snabbt gick det dessutom!

Garn: Evita från Permin (100 procent ull) och något tjockt Ice Yarns-garn (nästan 100 procent ull)
Stickor: 9
Åtgång: 720 g

Grönt som… Hulken?

Så, vad gör man om man har en massa garn i färger som man inte brukar sticka i? Och vad gör man om man egentligen ogillar fler- eller tvåfärgsstickning? Mycket riktigt, man sparkar ut sig själv ur den där bekvämlighetszonen och stickar en tröja i just de färgerna och dessutom i tvåfärgsstickning, hela vägen.

Det började med att jag fick en härlig härva av estniska Aade Lõngs tvåtrådiga, regnbågsfärgade ullgarn (det är exakt samma garn som säljs under namnet Kauni i andra länder, till ett mycket högre pris). Dessutom hade jag lite Hulken-grönt Aade Lõng-garn från förr. Egentligen hade jag tänkt kombinera det med något turkost, men man är ju inte sämre än att man kan ångra sig! En gnutta turkos blev det ju ändå, eftersom jag hade en påbörjad poncho i tunt, tunt Teetee Elegant som jag insåg att aldrig skulle bli till något. Så den repade jag upp och garnet fick följa med både det gröna och det regnbågsfärgade. Resultatet är – åtminstone på håll – en lätt blå ton över hela plagget, lite som när man fotar något med fel vitbalans, liksom.

Till konstruktionen är det här en helt vanlig raglantröja, stickad uppifrån och ned. Enligt Elizabeth Zimmermans basformel ska man dela in maskorna i 1/3 – 1/6 – 1/3 – 1/6 – om jag nu minns det rätt, men det spelar ingen roll, för jag följer ändå inte riktigt den formeln. Jag sätter mindre än 1/6 av maskorna på varje ärm och lite mer än 1/3 på fram- och bakstycket för att göra halsringningen lite kantigare och undvika att ärmarna blir för vida upptill. Men sen är det bara att göra som EZ lärde: öka två maskor i varje raglansöm vartannat varv.

Vanligtvis ökar jag genom att plocka upp tråden mellan två maskor och sticka den vriden, men det kändes inte bra den här gången, eftersom det skulle påverka flotteringarna på baksidan. Istället plockade jag upp maskor i varvet under (här finns en Dropsvideo på det). Och det hade den lustiga följden att mina två maskor breda raglansömmar såg som en enda maska, eftersom ökningarna s.a.s. åt upp en del av varje maska. Och det är ju inte är snyggt på en tröja som genomgående har två maskor breda ränder. Det fixade jag till efteråt genom att virka en rad luftmaskor längs varje raglansöm (här kan man se ungefär hur det går till). Hade jag tänkt efter så hade jag väl haft tre maskor i raglansömmen från början och sluppit det extra jobbet.
På bilden här ovan är den övre raglansömmen fixad, men inte den nedre (det ser buckligt och ojämnt ut, men det är bara för att bilden togs före blockning).

Och så var det bara att köra på. Jag provade många, många gånger under arbetets gång. Tips: det är bra att ha två rundstickor i samma storlek, när man ska prova stickar man upp hälften av maskorna på den andra rundstickan och riskerar inte tappa en massa maskor under provningen. När det är färdigt provat stickar man upp alla maskor på rundsticka två och bara fortsätter. Inget trixande med att trä över maskor på trådar eller så, vilket ju sparar tid och nerver.

Lite tur hade jag med färgpassningen, det råkade gå så att både kroppen och ärmarna slutar med samma färg, vilket ju är trevligt. Men jag fick köpa en härva till för att kunna börja på ärmarna – rent mängdmässigt hade garnet räckt, men det fanns inte två ljusblå partier kvar i den ursprungliga härvan. Så nu har jag nästan en hel härva över, men utan några ljusblå partier i sig.

Så mycket mera är det inte att säga, annat än att det här tycks vara min hittills största framgång i sociala stickningsmedier, på några timmar har tröjan fått mer än 500 tummar, hjärtan och wow i den stickningsgrupp där jag postade en bild på tröjan. 🙂
Ja, och så är det definitivt min varmaste tröja någonsin!

Garn: Aade Lõng (8/2) 100 % ull i illgrönt och regnbågsfärgat, plus en tråd turkos Teetee Elegant.
Stickor: 4,5 mm för kroppen, ungefär 3,5 mm för kanterna.
Garnåtgång: ca 650 gram totalt.

”Den lata stickarens fuskhäl”, version 2.0

Som en del av er kanske minns roade jag mig med att utveckla en egen sockhäl för en tid sedan. Idén med den var att den skulle vara så lätt som möjligt att göra, alltså inte kräva att man plockar upp några maskor eller stickar förkortade varv eller något annat knepigt. Resultatet är förstås något av en kompromiss; en socka som förvisso har utrymme för en häl och som fungerar till vardags, men som ju inte har den där absolut perfekta passformen. Det var ”Den lata stickarens fuskhäl”, version 1 (det kan eventuellt löna sig att läsa det inlägget innan du fortsätter läsa detta inlägg).

Version 1 funkar och jag har stickat flera par sockor med den, men nu har jag ändå vidareutvecklat den litegrann, för att få till en häl som sitter liiite bättre. Här kommer den:

”Den lata stickarens fuskhäl” version 2.0:

Grundprincipen är densamma som i version 1: för att hälen ska få plats i den tub som en socka i grund och botten är behöver man öka ungefär 25 procent av maskantalet. Så har du 48 maskor på din socka ska du öka 12. Har du 56 maskor ska du öka 14 maskor. Och så vidare. Precis som i version 1 ökar jag de maskorna mitt bak, 2 maskor vartannat varv. Idén är att det ska bildas en snygg triangel baktill ovanför hälen, så håll reda på dina höger- och vänsterlutande ökningar. Ännu snyggare blir det om man råkar ha ett ojämnt antal maskor och ökar på var sida om en mittmaska. Och ännu ännu snyggare blir det om man, som på de brokiga sockorna på bilderna, lyfter hälens ”kantmaskor” vartannat varv (alltså maskorna närmast ytterom ökningarna), då får man en fin kant som markerar hälen.

Sedan kommer det nya: När ökningarna är gjorda kör jag några förkortade varv över hälen! I version 1.0 var förkortade varv bannlysta, men här används de alltså. Det beror dels på att hälen och hela sockan faktiskt får en bättre passform på så sätt, dels på att jag äntligen har hittat en metod för att göra förkortade varv som inte känns krånglig och som inte är ful. Metoden kallas ”Shadow Wrap Short Rows” (men man får ju använda precis vilken metod man vill).

De förkortade varven görs ungefär enligt skissen här nedan: först en kort bit, så lite längre och till sist över hela hälen (men så att man ändå håller sig innanför de kantmaskor som markerar hälen). Efter det kan man sticka ett eller två varv runt hela sockan, om man känner för det. Därefter görs det nya kortvarv, nu i omvänd ordning: först ett över hela hälen, så ett lite kortare och sen ett riktigt kort.

Sedan återstår bara att minska de maskor som ökades före hälen, och här kommer igen en ny grej: jag gör minskningarna på samma ställe som ökningarna, alltså mitt under foten, inte på sidorna som i version 1. Det blir helt enkelt snyggare så. Dessutom är det lättare att inkorporera olika mönster (strukturer) i sockan – i version 1.0 var det lite diffust vilka maskor som hör till hälen och vilka som hör till resten av foten.

Precis som version 1.0 funkar också version 2.0 för alla sockstickningsmetoder – uppifrån, nedifrån, med magic loop, med två rundstickor eller strumpstickor, med tunna sockgarner och tjockare (de brokiga sockorna är stickade med stickor 2,5, de svarta med 3,5).

Sockorna ser lite löjliga ut när man inte har dem på, men det spelar ju ingen roll. Huvudsaken är ju hur de känns och ser ut när man har dem på fötterna.

Istället för en mobiltelefon

Oj, jag råkade just kolla i mappen med stickningsbilder och såg att det finns flera saker som jag inte har bloggat om! Här är två av dem:

Jag hade tänkt att min bättre hälft skulle få en mobil i födelsedagspresent – men kort före Dagen gick han och köpte sig en ny mobil alldeles själv! Så då kom jag inte på något annat än att sticka nya pannlappar (eller grytlappar, som de föredrar att säga i Sverige) åt honom. Och eftersom jag inte gillar grytlappar med rysch och pysch och volanger och krusiduller blev det sådana här lite mer grafiska lappar.

Jag använde ett tunt bomullsgarn som jag hade hemma – om jag minns rätt är rekommenderad stickstorlek cirka 2 mm, men jag höll garnet dubbelt och stickade rätstickning på 2,5 mm stickor för att de skulle bli kompakta och maffiga (glesa grytlappar = dålig idé). De är rundstickade, alltså dubbla, och har lite mönster i gult, dels för att det ska se lite trevligt ut, dels för att göra dem ännu tjockare. Arbetet tog ett slag, det är hela 120 maskor per grytlapp – folk kan ju sticka hela tröjor med färre antal maskor! Till sist sydde jag ihop dem upptill och nertill, sydde några väl dolda stygn tvärs över så att de inte tappar formen, och virkade en hank.

Helt okej, tycker jag.

Hundra gram ljuvlighet

Det här är min senaste resetröja. Ni vet, en sådan där som ska vara lätt, ta lite plats i bagaget, men ändå vara någotsånär värmande. Här ovan är den inklämd i en enliters plastpåse (det är mest för att åskådliggöra min poäng om att ”tar lite plats”, den ska inte bo i en plastpåse!). Och här nedan ser ni hur den ser ut på:

Jag har inte gjort speciellt mycket intarsiastickning tidigare, så det var roligt att fläka på med färgblafforna (färgerna har jag egentligen inte valt själv, jag tog helt enkelt alla som fanns i den reakorg där jag hittade garnet). På en del av bilderna ser skarvarna mellan färgerna lite ojämna ut, men det har jämnat ut sig under användningen.

Fram och bak är alltså olika. Eller, det finns inget fram och bak, tröjan består av två helt identiskt utformade, raka stycken. När jag stickade ärmarna plockade jag upp maskor längs sidorna och stickade alltså ärmarna uppifrån–ned (efter att ha virkat ihop axelsömmarna). Sedan kunde ärm- och sidsömmarna fixas i ett svep, det gjorde jag genom att igen plocka upp maskor, sticka några varv och sedan göra en avmaskning med tre stickor. Det blev snyggare än att försöka sy i det väldigt glesa materialet, och på det sättet fick jag lite mera vidd i den – det är ju inte bara akryl som blir elektriskt, det här materialet (70 % mohair, 30 % siden) blir det också, så det är bra med lite extra luft i plagget, så det inte börjar klistra sig fast längs kroppen.

Garnet är Rowan Kidsilk Haze, som jag en gång hittade billigt i Tallinn (jag betalade 15 euro för sex nystan à 25 g, normalpris här i Helsingfors är cirka 72 euro!). Jag hade alltså 150 gram, som räckte mer än väl. Till det svarta krävdes nästan precis alla de tre nystan jag hade, men jag har kvar ungefär 50 gram av de andra färgerna. Rekommenderad stickstorlek är 3,5–5 mm, jag stickade på 6 mm, för att den skulle bli så luftig som möjligt. Ja, och för att garnet skulle räcka längre – för man kan ju inte föreställa sig att de där små, futtiga 25-gramsnystanen faktiskt ska kunna räcka till en hel, lång, vid tröja!

Violett tröja med sockuppläggning

violett-viking-bjo%cc%88rk_hela-sidledes

Nåja, här är den, den violetta tröjan som jag gnällde över i det förra inlägget. Jag tog mig i kragen och gjorde om halsringningen, det tog kanske en timme. (Beklagar den röriga bakgrunden, jag kunde ju ha lyft undan garnskålen, t.ex. – men å andra sidan är den ganska fin och förtjänar att få vara med på bild ibland.)

Garnet köpte jag i Norge i somras, det var slutförsäljning på det och jag köpte 500 g i svart och 500 g i violett. Först hade jag tänkt kombinera dem på något sätt, men det slutade ändå med två enfärgade tröjor. För det är ändå sådana jag använder mest.

violett-o-svart-viking-bjo%cc%88rk_ja%cc%88mfo%cc%88relse

Kolla på bilden här ovan: den ena tröjan gick det åt ganska precis 500 g till, den andra slukade bara 415 g. Vilkendera krävde mera garn? Den violetta förstås, den är ju mycket längre? Felfelfelfelfel! Det är faktiskt tvärtom! Och hemligheten är att den svarta är stickad på 3,0 mm stickor och den violetta på 4,0. Jag hade faktiskt tänkt sticka upp allt det violetta garnet, men gav upp när jag insåg att tröjan nästan skulle räcka till knäna,
fascinerande att skillnaden är så stor! Givetvis är den lite lösare och fluffigare i texturen än den svarta tröjan, men det var meningen, så det är okej.

violett-viking-bjo%cc%88rk_pa%cc%8a-ga%cc%8ang
Den här tröjan är konstruerad på ett nytt sätt: från axelsömmen neråt. Jag fick idén att göra samma uppläggning som man gör när man ska sticka sockor från tån upp – gånger två, en för varje axel, förstås. Uppläggningen vände jag med insidan utåt och stickade några aviga varv. Sedan lade jag upp maskor mellan dem för nacke och hals (en tillfällig uppläggning med svart garn, som syns på bilden). Så stickade jag fram- och bastycket parallellt tills jag kommit förbi ärmhålen, då jag tog ihop och fortsatte på rundsticka. För ärmarna plockade jag upp maskor längs ärmhålen och stickade dem uppifrån ner (och där ser man hur oförlåtande bambu, bomull och andra växtfibrer är, det är inte helt jämnt, men får duga). Så mycket mer är det inte att säga. Tröjan är längre bak än fram och har några varv rätstickning nertill, precis som på ärmarna.

violett-viking-bjo%cc%88rk_snett-uppifra%cc%8an

Den här bilden har inget större informationsvärde, tyckte bara att den ser lite rolig ut.

Både den svarta och den violetta tröjan blev alldeles acceptabla. Garnet är tyvärr förfärligt mjukt, så mjukt att det omedebart börjar noppa sig (eller snarare tufsa till sig), men åtminstone på den svarta tröjan, som jag har hunnit använda lite mera, verkar det vara ett övergående fenomen.

Förlorat och förb****t

trinidad2
Ser bra ut på håll, men…

hela-paret
Vantarna var jag supernöjd med, men… (den svarta tröjan
som de ligger på är också ny, men det är en helt vanlig
raglantröja stickad uppifrån–ned, inget speciellt att säga om den).

Ibland vill det sig inte.

Jag stickade ett par vantar i två turkosa nyanser av ett mjukt, tunt sockgarn (Arwetta Classic, merinoull och nylon). De blev jättefina i all sin enkelhet, tyckte jag själv. Stickade från fingertoppen nedåt, började med samma uppläggning som för tå upp-sockor. Tummen funderade jag lite på hur jag skulle få in, tills jag kom på att det bara är att göra på samma sätt som när man stickar en tröja nerifrån upp och ska ansluta ärmarna till kroppen (jag har inte gjort någon sådan, men vet i teorin hur det går till).

pa%cc%8a-ga%cc%8ang_ihopst_glipa

Tumkilen blev snygg, randningen likaså. Eftersom det är bara ett varv i varje färg är vantarna spiralstickade för att slippa fula hack vid varvbytet (fast man borde kanske kalla det för helixstickning (Youtubelänk) eftersom många associerar spiralstickning till hällösa sockor). Det blev alldeles utmärkta vantar. Jag hann använda dem två gånger innan jag glömde dem i en taxi (jag har kollat med två av stadens tre hittegodsbyråer, de lät förstå att taxichaufförer bara lämnar in dyrbara saker, som mobiler och datorer). Så det var det.

Det var ”förlorat”. Nu ska vi tala om förb****t.problem_dominosjal_lila-tro%cc%88ja

Den här röriga högen är dels en violett tröja i ett ganska trevligt bomull-ullgarn som jag köpte billigt i Norge i somras (det är Viking Bjørk, men tillverkaren har ändrat sammansättningen sen dess). Tröjan är helt färdig, det är bara att fästa trådar och blocka. Och sticka om halsringningen, som inte blev bra (mitt eviga problem!). Jag vet hur det borde göras, och jag vet att det inte tar mer än kanske nån timme, men jag bara tappade sugen.

Under den ligger en sjal i dominorutor. Jag beställde ett billigt sockgarn på rea, fem nystan. För att inte ha miljoner trådändar att fästa stickade jag en lång remsa av rutor med det första nystanet. Sedan plockade jag upp maskor längs kanten för följande remsa och sen följande och följande. Jag räknade ut att garnet räcker till sex remsor, plus några halva rutor i kanterna (vill inte ha sicksackkant). Sen är planen att jag avslutar med en turkos icord runt det hela.

trinidad1

Nåväl. Det första nystanet var okej. Garnet varierar i tjocklek, det finns tunnare och tjockare partier, men inom rimlighetens gränser. I det andra nystanet var de tjocka partierna tjockare och de tunna mycket tunnare. Så tunna att jag måste kapa bort dem. Nu har jag 25 gånger 2 ändar att fästa på remsa två… Det tredje nystanet var okej, så jag återfick hoppet om att det här går bra. I det fjärde nystanet var garnet genomgående tjockare än de övriga, men just i det här projektet stör det kanske inte så mycket, så jag bet ihop tänderna och fortsatte. Men: i det femte nystanet är garnet genomgående mycket tunnare än i de övriga nystanen, och emellanåt är det så löst spunnet att det helt enkelt går av! Efter att ha stickat fem rutor med det gav jag upp. Rutorna är sladdriga och fula och skiljer sig från de övriga och dessutom kommer det att bli hål väldigt snabbt. Nu har mejlat försäljaren och frågat vad jag ska göra. Tills dess får sjalen bara ligga.

Hmpf.

Uppdatering: Igår skrev jag till försäljaren och klagade på garnet – idag kom det två nya nystan per post, verkligen snabb reaktion! Så nu kanske det blir en sjal trots allt.

2017-02-07-16-44-06

Saker jag borde blogga om…

… de här sockorna som jag gjorde i somras. Garnet är … öh, något som jag köpte på en utförsäljning, ett färdigt kit med tunt sockgarn i grått och svart. Sockorna har min egen DLSFH-häl, randningen är lite uppmjukad genom att jag på första varvet stickade en rät, en lyft maska (men bara på ovansidan av foten). Jag tror att jag stickade från tårna upp, båda på en gång på två rundstickor. Eller så inte.

2016-07-14-11-57-08

… och de här sockorna. I samma garn som det första paret, men med en för mig ny häl: istickshäl. En trevlig bekantskap, den sitter bra och är lätt att göra. Det var lite knepigt att räkna ut exakt var den instickade tråden skulle komma (den som man tar upp när resten av sockan är färdig för att få levande maskor att sticka hälen med), men när jag kom på att hälen de facto blir ungefär lika lång som tån, eftersom de görs på samma sätt, så gick det bra. Jag struntade i att sy ihop med kitchener utan nöjde mig med att göra en avmaskning på tre stickor från insidan.

2016-07-24-11-41-20

… och de här sockorna kom också till i somras. Stickade från tån upp, två på en gång på två rundstickor, med min egen häl.

2016-08-01-11-02-52

… och så har jag gjort den här, som nu är helt färdig, men inte fotad. Det är en sjal/liten poncho i fint norskt ullgarn som jag köpte i Tromsø i somras. Den består av en massa dominorutor som virkats ihop till en likbent parallelltrapets (googla på det vid behov). Längs ena kortsidan finns det knappar, så man kan bära den hopknäppt som en stor halstub eller liten poncho. Oknäppt kan den bäras som en sjal. Jag är ganska nöjd med färgerna på den. Och missnöjd med de cirka 400 garnändarna som skulle fästas efteråt.

2016-09-16-16-49-20

img_0250

… och så den här, en lång cowl som kan viras minst tre varv runt halsen. Inte heller den har jag männekängbilder på ännu, men kanske de kommer småningom – bara den inte hinner bli uttöjd och oformlig, den är nämligen stickad i bomullsgarn. Som syns är den randig, varje rand är bara ett varv – den är helixstickad/spiralstickad, vilket är en jätterolig teknik för att få riktigt smala ränder utan att behöva bekymra sig om det där fula hacket som uppstår när man byter färg i rundstickning. Färgerna är inte alls ”mina”, men det var så roligt att leka med randningen och se hur färgerna beter sig olika beroende på vilken färg som kommer intill att jag sannolikt kommer att använda den i alla fall.

2016-10-06-21-13-30

Så, nu vet ni vad jag borde blogga om sådär mera utförligt småningom!

Skynda långsamt

färdig_struktur_beskuren

färdig_på golvet

Vissa grejer tar mera tid på sig att bli klara. Som den här tröjan, stickad i estnisk ull från Muhu (edit: från Hiiumaa (Dagö), förstås!). Garnet, två stora, härliga härvor, köpte jag i Tallinn i juli i fjol. Någon gång under hösten började jag sticka. I november åkte vi bort på tre månader, men då var tröjan bara nästan klar, så den fick vänta till februari. Att sticka färdigt tog sedan bara någon ynka dag – och så låg tröjan i tre månader till och väntade på att bli ihopsydd! Inte för att det var speciellt svårt att göra, men det ville nu bara inte låta sig göras, förrän nu.

Estniskt ullgarn i Tallinn juli 15

Tröjan är simplaste möjliga modell, vilket är det jag gillar bäst. Framstycke, bakstycke och ärmar är stickade separat, tröjan är ganska lång, så gott som helt rak, bara liite bredare över höfterna, någon centimeter längre bak än fram och med en i princip helt rak halsringning. Garnet är i sig så vackert, en lite obestämt grå-beige, levande nyans att jag inte gjorde några vidlyftigare dekorationer. Alla kanter är mosstickade och på framstycket finns tre mosstickade rutor (två nertill och en uppe mot axeln), på baksidan finns två större rutor och på ena ärmen tre små mossrutor.

färdig_baksidan

Efter tvätt har det här ganska stela, sträva, lanolinstinna garnet mjuknat och fluffat till sig, så de mosstickade detaljerna knappt syns, vilket var ungefär precis det jag ville. Färgen är helt unik för mig, som vanligtvis alltid stickar i svart eller violett, men trots det finns det en risk att detta blir en ny favorittröja!

färdig_halsen

Garn: omärkt estnisk ull, två härvor, inköpt på Jolleri Käsitöö i Tallinn
Garnkostnad: 400 g 17,60 € och 390 g 17,16
Åtgång: cirka 600 g
Stickor: 5