Saker jag borde blogga om…

… de här sockorna som jag gjorde i somras. Garnet är … öh, något som jag köpte på en utförsäljning, ett färdigt kit med tunt sockgarn i grått och svart. Sockorna har min egen DLSFH-häl, randningen är lite uppmjukad genom att jag på första varvet stickade en rät, en lyft maska (men bara på ovansidan av foten). Jag tror att jag stickade från tårna upp, båda på en gång på två rundstickor. Eller så inte.

… och de här sockorna. I samma garn som det första paret, men med en för mig ny häl: istickshäl. En trevlig bekantskap, den sitter bra och är lätt att göra. Det var lite knepigt att räkna ut exakt var den instickade tråden skulle komma (den som man tar upp när resten av sockan är färdig för att få levande maskor att sticka hälen med), men när jag kom på att hälen de facto blir ungefär lika lång som tån, eftersom de görs på samma sätt, så gick det bra. Jag struntade i att sy ihop med kitchener utan nöjde mig med att göra en avmaskning på tre stickor från insidan.

… och de här sockorna kom också till i somras. Stickade från tån upp, två på en gång på två rundstickor, med min egen häl.

… och så har jag gjort den här, som nu är helt färdig, men inte fotad. Det är en sjal/liten poncho i fint norskt ullgarn som jag köpte i Tromsø i somras. Den består av en massa dominorutor som virkats ihop till en likbent parallelltrapets (googla på det vid behov). Längs ena kortsidan finns det knappar, så man kan bära den hopknäppt som en stor halstub eller liten poncho. Oknäppt kan den bäras som en sjal. Jag är ganska nöjd med färgerna på den. Och missnöjd med de cirka 400 garnändarna som skulle fästas efteråt.

… och så den här, en lång cowl som kan viras minst tre varv runt halsen. Inte heller den har jag männekängbilder på ännu, men kanske de kommer småningom – bara den inte hinner bli uttöjd och oformlig, den är nämligen stickad i bomullsgarn. Som syns är den randig, varje rand är bara ett varv – den är helixstickad/spiralstickad, vilket är en jätterolig teknik för att få riktigt smala ränder utan att behöva bekymra sig om det där fula hacket som uppstår när man byter färg i rundstickning. Färgerna är inte alls ”mina”, men det var så roligt att leka med randningen och se hur färgerna beter sig olika beroende på vilken färg som kommer intill att jag sannolikt kommer att använda den i alla fall.

Så, nu vet ni vad jag borde blogga om sådär mera utförligt småningom!

Mitt första (och sista) försök med magic loop

Okej, så jag tänkte att jag äntligen skulle ge magic loop en ärlig chans. Visst har jag ju testat lite förr, men nu skulle det bli sockor av! För att inte krångla till det beslöt jag att det får bli helt vanliga, slätstickade sockor i ett garn som kanske är tillräckligt intressant för att hålla humöret uppe. Två på en gång, från tårna upp och med magic loop.

Men när jag hade kommit en bit upp på vristen insåg jag att det inte är någon idé. För varje varv blev jag nämligen argare och argare över att måsta slösa dyrbar sticktid på att sitta och dra i de där kablarna, istället för att bara – tja, sticka. Så slutet gjordes på gammalt, hederligt sätt med fyra stickor (en rundsticka är fortfarande bra att ha när man vill prova sockan).

Jag inser förstås fördelen med att kunna börja från tårna de gånger man inte är säker på hur långt garnet räcker, så den delen av övningen får godkänt, även om jag tycker det är svårt att veta exakt när man borde börja med hälen. Jag gjorde en vändvarvshäl enligt ett recept här – och det var ju ett idiotiskt val, eftersom den metoden kräver att man gör hälarna en och en, vilket förtar en stor del av charmen med att sticka två sockor på en gång. Många av de sockor med kortvarvshälar som jag har sett har förresten ingen kil. Sådana sockor skulle jag aldrig få på mig, så jag satte på eget bevåg in en kil före hälen (och sedan måste jag ju minska bort maskorna efter hälen, vilket gör att denna hälprocess innehåller flera moment än de flesta andra).

Nåja, slutresultatet efter blockning och lite knörpande med onödigt stora kantmaskor i vändvarven (något att jobba på!) blev väl okej. Men: Nu har jag på allvar insett att färgskiftande garn med långa rapporter ofta ger ett ointressant resultat, hur granna färgerna än är. Jag gillar fortfarande sådana garner, men de måste blandas med ett annat flerfärgat eller ett enfärgat garn för att funka. Som bilden visar är ett nytt experiment är på gång.

Fakta:
Garn: Lang Yarns Jawoll Magic Degradé (ca 60 g. sammanlagt)
Stickor: 2,5
Uppläggning: The Best Toe-up Cast On For Magic Loop ur denna bok (bra att kunna, kommer att användas igen)
Häl: Kortvarvshäl, se länk ovan
Avmaskning: Jeny’s surprisingly stretchy bind off (extremt populär, men jag tyckte den blev ful)

Svart tröja med dubbelvikt fåll

Tänkte säga några ord om den svarta alpackatröjan, nu när den är klar. Såhär ser den ut:

Lång, helt rak halsringning, lite vidd nertill. Lite längre bak än fram. Slätstickad (jag testade en massa olika strukturer, men insåg sedan att det här garnet inte lämpar sig för sånt). De enda finesserna är de dubbelvikta fållarna i ärmlinningen och upptill och nertill på fram- och bakstycket. Såhär ser den ut nertill:

Och såhär ser den ut upptill:

Såhär ser den ut på (inte så lyckat att ha en svart t-tröja under, dock):

Den här gången gjorde jag något så ovanligt som att börja med en ärm. Det var för att jag efter mina många test inte orkade göra ännu en provlapp(!), så ärmen fick agera provlapp. När jag försäkrat mig om att storleken fungerade stickade jag ikapp på den andra ärmen, och så stickade jag båda på en gång, tills jag tröttnade på det och började med kroppen, medan ärmarna fick vänta.

På kroppen stickade jag först den ena fållen, sedan den andra, så förenade jag styckena och fortsatte på rundsticka, tills det var dags för ärmhålen, då jag igen fick sticka fram och tillbaka. Och sen var det bara att göra ärmarna klara och sy ärm- och axelsömmar. De dubbelvikta linningarna är ihopstickade, eftersom jag avskyr småpet och höll på att tappa nerverna redan med ärmsömmarna.

De dubbelvikta fållarna gjorde jag såhär:

På ärmarna och nertill på tröjan: En tillfällig uppläggning, ca 10 v slätstickning, 1 vikvarv (= omvänd slätstickning), ca 10 v slätstickning igen. Så petade jag upp den tillfälliga uppläggningen, plockade upp maskorna på en extrasticka och stickade ihop de upplockade maskorna med de ”levande” maskorna. På bilden här nedan är den tillfälliga uppläggningen gjord i violett garn.

Såhär ser det ut när man stickar ihop maskorna:

Upptill på fram- och bakstycket: När det började bli dags för linningen tog jag en extra (lite tunnare) rundsticka. Så stickade jag en maska, gjorde ett omslag på den extra stickan, stickade en, gjorde ett omslag, etc. Och så ca 10 v slätstickning, ett vikvarv, ca 10 v slätstickning igen. Till sist stickade jag ihop omslagen på extrastickan med maskorna på den egentliga stickan, samtidigt som jag maskade av (alltså en ”three needle bind-off”). Bilden visar hur det ser ut med omslagen på en extrasticka:

De dubbelvikta fållarna ger i mitt tycke tröjan en mera bearbetad finsih, dethär är liksom inte vilken säck som helst, utan nästan en fintröja!

Garn: teetee Alpakka
Åtgång: ganska exakt 8 nystan, 400 g, 1.320 m
Stickor: 3,5 (lite grövre än rekommenderat, men med stickor nr 3 blev resultatet väldigt kompakt)

Puh, det räckte!

Den lilla snutten består av knappt 7 meter garn. Det är allt som är kvar nu när min tröja är helt klar och alla sömmar är sydda. Från början hade jag 400 gram garn, ca 1330 meter, så jag använde ungefär 99,995 procent av garnet. Tur eller skicklighet? 😉

Bild på tröjan kommer bara jag har blockat den lite. Intressant fenomen: när jag stickar slätstickning fram och tillbaka blir plötsligt det jämnare än när jag stickar runt (på den här tröjan finns både–och). Hopps det jämnar ut sig lite i blockningen.

Tankepausjobb: mera sockor (men ganska fina, tycker jag)

Egentligen håller jag på med en stor, svart tröja, men jag måste ta en liten tankepaus. Så istället gjorde jag ett par sockor. Ytterligare ett par sockor. Färgen är lite för rosa för mig, men jag gillar den melerade strukturen i garnet.

Då jag stickade mitt första par sockor med riktig häl (= en klassisk hällapp) slogs jag av hur den förstärkta hälen till sin struktur påminner om resår – så mycket att jag numera anser det vara omöjligt att kombinera en förstärkt häl med en resår i 2r, 2a, det måste helt enkelt vara 1r, 1a, och förstås vriden resår. Och den här gången ville jag kolla hur det blir om man låter resåren fortsätta hela vägen till hällappen. Men bara baktill, på framsidan fick resåren övergå i slätstickning efter ett slag, dels för att jag inte tror att det blir snyggt med en hel socka i vriden resår, dels för att det går så lååångsamt att sticka ifall varenda rät maska ska vridas.

Sedan beslöt jag att kasta in lite flätor, tre stycken. De två bakre fick sluta där hällappen började, medan den främre fick gå hela vägen ner till tån. Flätorna placerade jag mitt på varje tredjedel (att dela i tre faller sig naturligt om man som jag alltid stickar med fyra stickor istället för fem). Och matematiken är så fiffig att två flätor (plus några få maskor på sidorna) precis motsvarar hälften av maskorna, d.v.s. det antal man använder till hällappen (1/3 + hälften av 1/3 är faktiskt 1/2). Så de två bakre flätorna liksom rinner ut i hällappen på ett sätt som jag tycker är ganska elegant.

Ett obs, ifall någon vill testa själv: För att flätorna ska passa in i ett mönster bestående av 1r, 1a (eller 1 lyft maska, 1 rät, som i den förstärkta hälen) måste det vara udda antal maskor i flätorna. Jag smyger alltid in en avig maska mellan de två benen i flätorna, så för mig fixade det sig automatiskt. De här flätorna består alltså av 3r, 1a, 3r. I vändningen lyfter jag över 3 m på en hjälpsticka, stickar 4 m (3r, 1a) och sedan de tre på hjälpstickan.

(Beklagar den oestetiska sladden i bilden
– jag var fullt koncentrerad på att inte tappa balansen
och bryta benen när jag försökte få till det här fotot…)

Tån är sedan min vanliga, väldigt raka tå. Och dem gör jag på fyra stickor för att inte behöva fippla med stickmarkörer på slutrakan. Jag tar ihop 2 maskor per sticka (i slutet av sticka 1, början av sticka 2, slutet av sticka 3 och början av sticka 4) vartannat varv tills lite mindre än hälften av maskorna är kvar. Så trär jag upp de återstående maskorna på en tråd, vänder ut och in på sockan, plockar upp maskorna på två stickor och stickar ihop dem med en three needle bind-off. Men alla gör ju sina tår som de vill.

Ränder på längden och på tvären

Äntligen något att visa upp! Den här har varit klar länge, men har väntat på att sköljas upp och formas lite. Och nu är det gjort.

Vad är då detta? Jo, en mycket lös, sladdrig tröja, stickad med övergrova stickor (nr 7). De granna ränderna är två olika melerade garn från Ice Yarn och de svarta ränderna däremellan är ett tunt sockgarn. Jag stickade två varv slätstickning i en färg, två varv omvänd slätstickning i svart, två varv slätstickning i den andra färgen, och så vidare.

Det som kanske gör den här värd att nämna är konstruktionen, tröjan är stickad i sex bitar: styckena mitt fram och mitt bak som är stickade på tvären, och så är det två sidostycken (med ärmhål) och två ärmar. På skissen här nedan är axlarna lite sluttande, men det struntade jag i när jag stickade tröjan. Mittpartiet är inte heller sådär nedsänkt som på skissen, utan går helt i linje med axlarna – jag gjorde alltså inte en fyrkantig ringning, utan en helt rak (framstycket är lite, lite båtformat: jag minskade och ökade någon enstaka maska i kanten).

Eftersom såhär sladdriga tröjor töjer massor har jag försökt styra upp det hela genom att virka rätt stramt runt varje stycke. Själva stickandet gick snabbt, virkandet tog en evig tid. Först ett varv smygmaskor runtom, sedan ett varv fasta maskor i bakre maskbågen, sedan ännu ett (och på en del ställen, t.ex. runt ärmhålen och halsringningen, tog jag ännu något varv till). Att virka det första varvet fasta maskor i smygmaskorna var ett litet helvete, för nästan varje maska måste jag först ta en mycket tunnare nål för att kunna dra garnet genom smygmaskan och sedan virka själva maskan med rätt nål – smygmaskor stretchar inte speciellt mycket, nämligen. Men om man ogillar ”spindelbenen” som uppstår när man börjar med fasta maskor direkt är väl detta ungefär enda sättet.

För att vara lite originell har jag inte satt ärmsömmarna under ärmarna, utan ovanpå, som en fortsättning på axelsömmen.

Det hela fungerar ungefär som tänkt: tröjan töjer förstås, men inte så mycket fram och bak, utan i sidorna (eftersom sidostyckena är ganska breda). Så det blir en lite annorlunda profil än på mina vanliga bylsiga tröjor.

Alla mina tröjor är ju beta-versioner och om jag någonsin skulle göra en ”slutgiltig” version av denna skulle jag kanske göra den lite smalare. Mina tröjor får vara stora, men den här är faktiskt lite onödigt bred (trots att jag i mitt tycke var rätt noga med provlappandet). Men den duger säkert bra på landet.

Om någon är intresserad så gick det åt 120 gram av det mera violetta garnet, 175 gram av det garn som mest är rött och 240 gram svart (de virkade kanterna slukade en hel del). Totalvikt 535 gram.

Mellanjobb och mellanrapport

Jaha, så meddelade mina armar att det är bäst att ta det lugnt med stickandet ett slag framöver. Så då tog jag itu med ett litet projekt som jag har haft i tankarna länge: på bilden ser du en extremt ful fleecepläd som jag någon gång köpte för den svindlande summan av 5 euro. Den bor i ett praktiskt litet fodral, så det är alltså en resepläd. Som jag aldrig har använt. Så nu ska vi se om jag kan trixa lite med den så att den blir roligare. Exakt vad jag gör avslöjar jag inte nu, men det har ingenting med stickning att göra. Rapport följer.

Den lila tröjan i bomull-bambu framskrider långsamt men säkert. Nu har jag kommit ner på höften, så det behövs bara sådär en 20-30-40 centimeter till (nej, jag gör inte korta tröjor!). Och ärmarna, förstås. Hittills har den slukat cirka 400 gram garn, 8 nystan, så den blir ganska maffig, trots att detta sannolikt är den mest figursittande tröja jag någonsin har gjort – vanligtvis jobbar jag enligt devisen ”en tröja kan aldrig vara för stor”.

Garnet är fortfarande trevligt, men det är banne mig omöjligt att skarva det snyggt! Jag har testat olika varianter av mina vanligaste skarvningssätt – och alla syns på framsidan! Vanligtvis brukar jag bara sticka några maskor med dubbelt garn, lämna ändarna på baksidan och fästa dem efteråt. I 99 fall av 100 syns det inte alls. Utom här. Så då började jag använda detta sätt – och det syns också, hur noga jag än försöker vara med garnspänningen. Den s.k. Russian join funkar ju inte alls i ett slinkigt, mångtrådigt garn som detta. Och knutar är förstås strängt förbjudna (utom ibland, om man har massor av ändar som alla finns i sömsmånen, där det inte finns risk att knuten kryper igenom till framsidan).

Men jag försöker att inte tänka på det nu, utan jag väntar tills hela tröjan är klar, och om skarvarna fortfarande syns efter att jag har ångat plagget så får jag väl peta upp dem alla, rekonstruera maskorna med synål och sedan fästa ändarna en och en på något sätt och hoppas att det håller.

Finaste, ljuvligaste sjalen

Jag tog en paus med bambubomullströjan, för det där garnet jag köpte i Aten formligen skrek på att bli omhändertaget. Det blev en varm, tjock, härlig sjal – precis lagom tills vinterkölden slog till på allvar. Snabbstickat, enligt banderollen ska man ha stickor 9–10, men det blev för tätt, tyckte jag och drog till med storlek 12.

De sex nystan (300 g) jag hade köpt räckte precis, så den är inte lätt, minsann. Modellen är simpel: börja med typ sex maskor, öka i ena sidan vart fjärde varv tills man har använt hälften av garnet, då man börjar minska vart fjärde varv. Garnlängderna tycks variera lite, för när jag var tillbaka vid sex maskor hade jag 17 gram kvar av det sista nystanet. Men hellre lite kvar än tvärtom – detta underbara, skimrande, färgmättade, supermjuka, biffiga, fantastiska vävda merinogarn finns inte att köpa i Finland. Faktum är att det inte finns att köpa alls, tillverkaren Borgo de’ Pazzi har slutat göra det! Hade jag vetat det när jag stod där i garnbutiken i Aten så hade jag köpt upp hela lagret. Nu har jag då bara mina 17 gram i den fulare (blekare) färgställningen.

Formen på sjalen är idealisk: den är så lång att det går bekvämt att knyta den, samtidigt som den inte är så lång från spetsen upp till nacken att det skulle bli bökigt och knöligt under jackan. Formatet är ingalunda unikt, jag har sett en massa bilder på sådana här avlånga trekantssjalar, bland annat denna (beskrivningen kanske motsvarar min, eller så inte, jag har inte läst den).

Puh, äntligen färdig!

Den stora svarta tröjan som jag har hållit på med hela hösten (varvat med en massa andra mindre grejer), den är äntligen klar nu! Den blev ganska okej: en enkel, rak, stor, svart vardagströja, alltså ganska precis det jag tänkte när jag började på den.

Strukturen (slätstickning där man på det aviga varvet lyfter varannan maska med garnet på framsidan av arbetet) vann verkligen på att tröjan tvättades: tvätten liksom öppnade upp strukturen så att man faktiskt ser de tvärgående lyfta maskorna. Samtidigt töjde ju tröjan förstås, men inte så mycket.

Om du vill se hur strukturen såg ut före tvätt kan du kika här.

Kragen fick jag göra två gånger. Först hade jag en fyrkantig halslinning, som i princip var helt okej, utom att den var lite väl vid. Dessutom såg det inte bra ut med en dubbevikt krage, den blev bylsig och konstig. Så jag gjorde en kort polokrage istället. Som kanske syns på bilden har jag gjort halshålet med raglanhoptagningar, själva kragen har sedan motsvarande ökningar för att ligga snyggt. Det ser lite ut som en prästkrage (alltså en prästs krage, inte en blomma). Jag orkade inte börja tvätta tröjan på nytt för en ynka krages skull, så den ser fortfarande lite bucklig och ojämn ut. Men det blir bättre efter tvätt. Och så ofta som jag använder den kommer det att bli ganska snart.

Det bidde en…

Nåja, nu blev den blockad och klar, den där besvärliga halstuben som jag gnällde över här. Fast det blev ju ingen halstub, utan en triangelsjal. Väldigt mjuk, antagligen ganska varm, inte allt för stor – den är exakt så stor som 200 gram garn räckte till, faktiskt så att det blev lite panik att få de sista maskorna avmaskade. Men det är bra att den inte är enorm, för jag avskyr att svepa en jättestor sjal runt huvudet och sedan dras med stora, bylsiga korvar runt nacken.

Sjalen är gjord på det sätt jag beskriver här, utom att den är stickad i slätstickning. De lodräta ränderna är helt enkelt omvänd slätstickning. Dessutom har jag bytt färg precis i mitten. Det blev en lite intressant bård där, tycker jag. Vanligtvis byter man ju färg i kanten, men det skulle inte ha sett bra ut med en massa flotteringar på ena sidan. Så min enda, bestående levnadsvisdom ”det man inte kan dölja ska man framhäva” fick rädda mig igen en gång.

Sjalen är ganska aggressivt blockad, men jag kunde ha varit ännu elakare med den. Om man stickar i slätstickning och ökar en maska per varv får man en triangel som är oproportionerligt smal (med rätstickning blir det snyggare proportioner). Nu töjde jag ut hypotenusan från ungefär en meter till 1,5 meter, men jag kunde ha jobbat lite mera – avståndet från spetsen upp är fortfarande lite för långt. Å andra sidan syns det ju inte, eftersom jag som sagt bär den under ytterkläderna.